Bostadsbristen och bostadspriserna är på historiskt höga nivåer. Ungdomar söker uppehållslokaler. Hemlösa sover utomhus i vinterkylan.

Stenungsunds kommuns handlade i denna rådande situation är att demolera ett välbyggt hus. Grävmaskinen tuggar glupskt sönder det blåmålade 50-tals huset. Friskt byggnadsmaterial som krävt en mängd naturresurser att framställa blandas till en värdelös skräphög på marken som måste fraktas bort med rykande lastbil. Det rör sig om det huset vid järnvägsbron i Stora Höga där det inträffade en skottlossning förra året.

Varför? Radon? Vattenskador? Huset tillhör bosättare på ockuperad mark?

Jag begav mig till kommunhuset i Stenungsund för att få ett svar. Det jag förväntat mig var att hitta ett dokument där ett skriftligt motiv till rivningen fanns, men sökmotorn hittade endast ett rivningsbeslut med tillhörande ansökan. Jag frågade Rune Olsson på Samhällsbyggnadssektionen ifall han visste något mer om huset, ifall det varit tekniskt utdömt eller liknande. Hans svar var att huset mycket väl kan ha varit i utmärkt skick och att kommunen tidigare rivit hus i bra skick och även hade planer på att riva fler sådana hus. Någon skriftlig motivation till rivningen behövdes inte utan muntlig samstämmighet var fullt tillräckligt. Han sa vidare att kommunen köper mark för olika syften och ibland finns redan hus på sådan mark. En del hus rivs för att det är rent olämpligt att bo på dessa platser, andra rivs för att kommunen ska använda marken till annat.

I förbifarten nämnde han två fastigheter till som kommunen diskuterar att riva. En lokal vid lagunen på Strandvägen och en annan med adressen CW borgs väg 6.

Om kommunen rivit fastigheten för att bygga ut industriområdet är det ännu mer förkastligt då dagvattenssystemet till Stora Höga industriområde är undermåligt, något jag tänker skriva mer om vid ett senare tillfälle. Vid två tillfällen har detta lett till att stora mängder diesel (en gång i kubikmeterklassen) släppts ut i den riksintressanta Anråsån där det bl.a. finns flodpärlemussla och öring vandrar.Vid släckningen av Processkontroll när det brann förra året, åkte allt släckvatten ut i Anråsån. Det luktade eldad plast och kemikalier om vattnet, samt att stora kubikmeter stora ansamlingar av släckskum bildades i bäcken.

Blir industriområdet större med samma dåliga avloppssystem, ökar riskerna för denna sorts utsläpp ännu mer.

Men fanns det verkligen inget dokument som styrkte rivningsbeslutet? Jan Rehnberg bekräftade vad Rune Ohlsson sagt. Kommunen kan riva en fastighet precis som vilken fastighetsägare som helst, och behöver inte motivera varför såvida det inte rör sig om ett kulturminne eller så. Jag påpekade att det är konstigt att det inte behövs, när det rör sig om något som är allas egendom. Nu såg Rehnberg förvånad ut och frågade vad jag menade.

Borde inte det vara uppenbart? Att kommunen ska vara folkets representanter och att allt som är kommunens egendom är något alla människor i kommunen äger gemensamt?

Kommunalrådet Ove Andersson motiverade rivningen i ett nummer av ST tidningen mer eller mindre med att huset skulle rivas för det hemska som hänt där, ”det är död i murstocken” skrev han. Med all respekt för er som eventuellt mådde dåligt av att se huset, men tänk om man skulle riva varenda fastighet där det skett otrevligheter. I princip alla våra större städer hade isåfall förvandlats till dammhögar på marken. Detta hus i Stora Höga kunde blivit bostad för såväl hemlösa som vanliga människor igen, förrådslokal, replokal eller något bara fantasin sätter gränser för. Att bygga huset krävde naturresurser som nu går till spillo. Huset hade kunnat ge hyror till alla vi som i kommunen som äger huset tillsammans. Allt vi fått nu är en hög bråte på marken och miljöförstöring …

Ni som tyckte detta var fel, bege er till dom andra två fastigheterna jag nämnde innan dom också rivs. Ta reda på fakta, arbeta vidare. Det finns möjligheter att påverka er omgivning på ett viktigt sätt, samt att kanske skaffa sig en lokal eller en bostad.